Alla inlägg under februari 2011
Skotten bakom murarna i slutet av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman ”Leoparden” är väl värda att hålla i minnet nu när förändringarnas vindar blåser i Nordafrika. Smällarna hos Tomasi kommer från revolutionärernas arkebuseringsbössor, och slår fast det obehagliga faktumet att frihetskämparna övertagit de avsatta tyrannernas metoder.
Det var inte friheten som var det viktiga, utan makten. Nu har det inte gått så långt i Nordafrika, men det finns skäl att oroa sig över söndagens nyhet om att den utdrivne tunisiske diktatorn Ben Alis parti RCD förbjudits. Spontant och emotionellt är det lätt att sympatisera med en sådan åtgärd, men samtidigt måste man fråga sig hur rimligt det är att inleda en demokratiseringsprocess med att förbjuda vissa politiska rörelser. Finns det andra restriktioner i pipelinen? Förbud mot ”kontrarevolutionära uttalanden”?
Naturligtvis måste vi stödja frihetsrörelsernas kamp – men om vi verkligen önskar dem framgång på vägen mot demokrati, måste vi protestera vid minsta avsteg.
Också Kristus har nu skäl att oroa sig över tillståndet i staten Danmark.
Han har just tvångsrekryterats till den dansknationella kulturkampen.
I Danmarks Radios nya avtal med staten slås fast att public service-bolaget särskilt ska lägga vikt vid ”det kristna kulturarvet”.
Det kommer som en överraskning, antagligen också för honom själv, att Jesus uppmaning ”gå ut och gör alla till lärjungar” var särskilt riktad till den danska radion.
Varför denna plötsliga enhetsfromhet i ett land som brukar berömma sig av att sky konsensus och moralisk korrekthet?
Det är radioandakten, säger den danske kulturministern Per Stig Møller, radioandakten måste värnas.
Radioandakten?
Man misstänker att det som ska värnas snarare är samförståndet med Pia Kjærsgaard och alla andra som vet att i Danmark äter också Gud bacon.Per Svensson
Två kvinnor födda i Polen, unga vänner som tiden efterhand skiljer åt. I vuxen ålder får de på var sitt håll utresetillstånd från sitt kommunistiska hemland och stöter på varandra i Stockholm. Vänskapen återupptas. Båda bosätter sig i Skåne. Den ena drabbas av cancer och dör.
Hon som överlever heter Malina Stahre, författare och översättare publicerad i Polen, bosatt i Malmö.
”Det är som det är. En Berättelse om tillit” (Libris) är hennes första bok på svenska. Det är berättelsen om vännens sjukdomstid och bortgång. Stahre skildrar henne med den djupaste värme och kärlek men beskriver också hur svårt det är att vara henne till lags.
I dödens närhet växer både deras förtvivlan och förtröstan. Tillsammans reflekterar de över existensen: om lidandets mening och Gud. Han närvarar självklart i de båda kvinnornas gemenskap och i deras arbete för att våga se verkligheten som den är. Malina Stahres känslosamt klarsynta bok förtjänar djup respekt.
I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman ”Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer.
Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som föreståndare på ett pensionat.
Den lilla familjens ekonomiska svårigheter blottas när modern varje kväll stolt placerar en bit kött på sin ögonstens tallrik. För henne själv är det förbjudet att äta kött och fet mat, säger hon. Men en dag, efter middagen kommer Romain på henne i köket där hon i skymundan, fortfarande hungrig, rensar stekpannan från flott med en brödbit.
I december var det trettio år sedan Romain Gary (1914–1980) tog sitt liv – vilket följdes av en skandal. Två dagar före självmordet hade Romain Gary lämnat in manuset till boken ”Émile Ajars liv och död”. Den geniförklarade och hemlige pseudonymen Émile Ajar, var alltså samma person som den ofta kritiserade Romain Gary. Vilket betydde att Gary, mot reglerna, fått Goncourtpriset två gånger. Först med ”Himlens rötter” och sedan som Ajar med ”Med livet framför sig”.
Trettioårsdagen av självmordet har uppmärksammats med en tv-dokumentär, tidningsspecialer, ännu en biografi, en outgiven roman, samt en utställning på Musée des lettres et manuscrits i Paris (t o m 20.2) Historien har berättats många gånger. En man, en myt, som inspirerad av Gary Cooper bytte bort sitt ryska efternamn. Som sedan inte bara blev uppburen författare utan också filmregissör, Frankrikes generalkonsul och fick hederslegionen för sin insats som stridspilot under andra världskriget. Och som till slut tog sitt liv för att han slutit en pakt med Gud om att han aldrig skulle åldras.
Utöver redan nämnda ”Löfte i gryningen” är Émile Ajars Goncourtbelönade ”Med livet framför sig” (1975), som finns i nyutgiven svensk pocket, särskilt intressant ur ett samtidsperspektiv.
”Med livet framför sig” är en både bedårande och sorglig historia om föräldralöse Momo, en klarsynt och gatusmart pojke som bor i Bellevilles horkvarter. När hans fostermamma Madame Rosa, en pensionerad prostituerad, blir allt sjukare dras resåren om kring hans liv. Han vet inte hur gammal han är eller varifrån han kommer. Han vet inte vem han är eller vart ska han ta vägen.
I ”Löfte i gryningen” skildras Romain Garys egen uppväxt – en författare som visserligen visste vem han var men som tidigt började drömma om att vara någon annan. Först när han skrev under pseudonym blev han fri från kraven runt sin mediala persona och kunde leverera.
Romains mors uppoffringar handlade ju inte bara om en köttbit – vilket den unge Romain inser just där, när han tar henne på bar gärning i köket. Modern projicerade sina högt ställda framgångsdrömmar på honom. För alla som ville lyssna upprepade hon att ”han ska bli krigshjälte, diplomat, få Nobelpriset i litteratur och få alla kvinnor på fall”. Romain lovade, och sånär som på Nobelpriset höll han sitt löfte.
Båda romanerna är nära studier i moderskärlek. Och tematiken – hur relationen mellan barn och vuxna är tätt förbunden både med identitetssökande och med jakten på berömmelse – är aktuellare än någonsin.
Med bekymrat tonfall återger Oline Stig (Sydsvenskan 3.2) ett antal omdömen om Lunds föregivet sömniga kulturliv. En ljusning ser hon dock i en livaktig litterär kultur, som bör stödjas. Javisst!
Att kalla Lunds kultur obefintlig eller tynande och påstå att ”alla studenter med självaktning flyttar till Malmö” är emellertid inget annat än floskler.
Att räkna upp allt man kan odla sin själ med under en vecka i Lund bleve tröttsamt. Många slentrianpessimister skulle dock bli förvånade. Förresten, Oline Stig – vad hade du egentligen väntat dig vid återkomsten till den gamla universitetsstaden? En nostalgitripp? Eller ett skånskt Berlin?
Det är inte särskilt rationellt att kräva stora professionella institutioner när Malmö och Lund åtskiljs av 13 minuters tågresa. Lund har visserligen inte metropolstatus men en stark intellektuell tradition. Det råder inte kulturell tystnad. Oline Stig pekar på den blomstrande litteraturen men hon kunde lika gärna tagit fasta på musiken.
Här finns en stadsorkester som kan spela Mahler och ett av landets mest aktiva kammarmusiksällskap, här finns ett mejeri som bågnar av musikaktiviteter, kyrkomusik på alla håll och körer av elitklass.
Här finns Månteatern och Teater Sagohuset. Skissernas museum är unikt. Universitetet, föreningar och sällskap genererar mängder av lödiga programpunkter. Och nästan allra bäst: alla dessa människor, aktivt indragna i olika kulturyttringar! Nackdelen är att utbudet närmast drunknar i mångfald och inte alltid speglas i medierna.
Visst har Malmö fått ett lyft. Det behövdes ju också. Att kunna bygga en ny stadsdel ute i Sundet har erbjudit glänsande expansionstillfällen, vilka man som bäst utnyttjar.
Men, men, men: alla Lunds förtjänster till trots – staden får inte slå sig till ro. Tradition är förändring.
Var hitta utrymme för nyskapande? Staden är möblerad med långbänkar. Se på folkparksområdet! Åren går och inget händer. Och hur blir det med det dimmiga kulturhusprojektet? Hur skall nytänkande och lokal behov jämkas ihop? Så fort man i Lund rubbar en ordning som anses sakrosankt rycker en välartikulerad bevarandemaffia ut, de som i ett nerpissat syrenbuskage förnimmer stadens innersta doft.
Nya byggnader att fylla med innehåll gör att kulturlivet vitaliseras och medverkar till stadens dynamik. Det är ju självklart. Stadshallen och stadsteatern har aldrig varit optimala, och det är väl knappast heller nya Arenan, om man ser till akustiken.
När kulturhuvudstaden skulle lanseras hittade någon på en slogan, ”Lund – de små scenernas stad”. Det travesterades genast: ”Lund – de små, för att inte säga obefintliga, scenernas stad”.
Nu gäller det att pigga upp kommunens engagemang och bjuda bakåtsträvare och soffliggare motstånd med djärvare grepp, beslutsamhet och offensiv ekonomi. Se inte den havererade kulturhuvudstadssatsningen som sömnpiller utan som väckarklocka.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|